Skip to main content

Grunderna i färggenetik

En enkel introduktion kring läran om ärftlighet
För att förstå hur kelpiens olika färger uppstår och nedärvs behöver vi först titta på några grundläggande genetiska begrepp. Genetik kan verka komplicerat till en början, men när man förstår grunderna blir det betydligt enklare att följa hur bland annat olika färger ärvs.

Arvet finns i DNA

Alla levande organismer är uppbyggda av celler. Cellerna har olika uppgifter beroende på var de finns i kroppen, men nästan alla innehåller samma genetiska information.

I varje cell finns en cellkärna som innehåller DNA - detaljerad instruktionsbok. DNA:t bär på den genetiska information som styr hur individen utvecklas och fungerar, från kroppens uppbyggnad till pälsfärg och andra ärftliga egenskaper.

Kromosomer och gener

DNA:t är organiserat i strukturer som kallas kromosomer. Hunden har 78 kromosomer, fördelade på 39 par. Av varje kromosompar kommer den ena kromosomen från modern och den andra från fadern.

På kromosomerna finns tusentals gener. En gen kan beskrivas som en instruktion som talar om för kroppen hur ett visst protein ska byggas eller hur en specifik egenskap ska utvecklas.

Lokus och alleler

Varje gen har en bestämd plats på kromosomen. Denna plats kallas för ett locus.

Samma gen kan förekomma i olika varianter. Dessa varianter kallas alleler.

En hund ärver alltid två alleler för varje gen – en från modern och en från fadern. Kombinationen av dessa alleler avgör hur egenskapen kommer att uttryckas.

Färggenetik är just samspelet mellan olika alleler som avgör vilken färg hunden får och vilka färganlag den kan föra vidare till sina avkommor.

Hundens två färgpigment

Trots den stora variationen av färger och teckningar hos hundar bygger alla pälsfärger på endast två pigment:
  • Eumelanin – svart pigment
  • Pheomelanin – rött pigment

Pigmenten produceras av särskilda celler som kallas melanocyter. Dessa bildas redan under fosterutvecklingen och fortsätter att producera pigment under hundens hela liv.

Eftersom pigmentceller och nervceller har samma ursprung kan vissa gener som påverkar färg även påverka andra funktioner i kroppen. Det är en av anledningarna till att vissa färger hos vissa hundraser ibland kan kopplas till specifika hälsoproblem.

Eumelanin

Alla svarta områden hos hunden orsakas av celler som producerar eumelanin. Detta gäller inte bara pälsen utan även nos, läppar, trampdynor och ögonkanter. Det finns dock gener som kan förändra hur eumelanin produceras eller hur pigmentet är uppbyggt. Därför kan det svarta pigmentet uttryckas även som brunt, blått eller isabella.

Svart - det svarta pigmentet.
Blå - är en utspädd variant av svart pigment.
Brun - uppstår genom en förändring i pigmentets struktur.
Isabella - är en utspädd variant av brunt pigment.

Pheomelanin

Det andra pigmentet, pheomelanin, ger röda, gula och creamfärgade nyanser i pälsen. Till skillnad från eumelanin förekommer pheomelanin endast i pälsen och finns inte i nosen eller ögonen. Gener som påverkar pheomelanin förändrar därför inte färgen på dessa områden.

Pheomelanin förekommer inte heller i olika färgvarianter på samma sätt som eumelanin. Istället varierar mängden pigment, vilket gör att färgen kan sträcka sig från djupt röd till mycket ljus gul eller cream.

En kelpie med både eumelanin och pheomelanin där eumelanin har en creamaktig nyans.
En kelpie med både eumelanin och pheomelanin där eumelanin har en mörk röd färg.
En kelpie där man ser tydligt att pigmentet endast påverkat pälsen. Denna hund har ett svart pigment.
En kelpie där pheomelanin har påverkat pälsen som är brun i pigmentet för övrigt.

Homozygot och heterozygot

En hund har alltid två alleler för varje gen. Dessa kan vara antingen lika eller olika.

Om båda allelerna är likadana sägs hunden vara homozygot för genen.

Om allelerna skiljer sig åt sägs hunden vara heterozygot.

En homozygot hund kan endast lämna vidare en typ av allel till sina avkommor, medan en heterozygot hund kan lämna vidare någon av sina två alleler.

Ett enkelt exempel är könsbestämningen hos hundar. Tiken har två X-kromosomer medan hanen har en X- och en Y-kromosom. Tiken kan därför endast lämna vidare ett X, medan hanen kan lämna vidare antingen X eller Y.

  • X + X = tik
  • X + Y = hane

Dominanta och recessiva alleler

Vissa alleler är dominanta och andra är recessiva. En dominant allel behöver bara ärvas från en av föräldrarna för att synas hos hunden.

En recessiv allel måste däremot ärvas från båda föräldrarna för att egenskapen ska komma till uttryck. Det innebär att recessiva anlag kan ligga dolda i flera generationer innan två bärare möts och får avkommor där färgen/egenskapen blir synlig.

När en hund har både en dominant och en recessiv allel för samma gen kommer den dominanta allelen att avgöra hundens utseende, medan den recessiva allelen kan föras vidare till nästa generation.

Inom färggenetik används ofta bokstäver för att beskriva olika alleler.

  • Dominanta alleler skrivs med stor bokstav, exempelvis B.
  • Recessiva alleler skrivs med liten bokstav, exempelvis b.

Genotyp och fenotyp

När vi tittar på en hund ser vi dess fenotyp. Det är de synliga eller mätbara egenskaperna, exempelvis pälsfärg, teckning eller storlek. Genotypen är hundens genetiska uppsättning – alltså de alleler som ligger bakom egenskaperna.

Två hundar kan ha samma fenotyp men olika genotyp.

En svart hund kan exempelvis ha genotypen B/B medan en annan svart hund har genotypen B/b. Båda ser svarta ut, men den senare bär även på anlaget för brunt och kan föra det vidare till sina avkommor.

När man känner till hundens fenotyp men inte exakt vilken genotyp den har skrivs ofta genotypen som B/_. Det betyder att hunden är svart, men att man inte vet om den är homozygot eller heterozygot för anlaget.

Två svarta kelpies som vi ser fenotypen på, men inte genotypen.

Den vita färgen är egentligen ingen färg

Vit päls uppstår vanligtvis när pigment saknas helt.

Hos dessa områden producerar cellerna varken eumelanin eller pheomelanin, vilket gör att pälsen blir vit. Om pigmentbristen även påverkar nos och ögon kan nosen bli rosa och ögonen blå.

Det finns också ljusa hundar som ser vita ut men där orsaken istället är en kraftig utspädning av pheomelanin. Dessa hundar har fortfarande pigment, men i mycket liten mängd. Ofta har de en svagt krämfärgad eller elfenbensfärgad ton i pälsen samtidigt som nos och ögon behåller sitt normala mörka pigment.

Ett område som ständigt utvecklas

Forskningen inom genetik utvecklas hela tiden. Nya upptäckter görs regelbundet och tidigare teorier omprövas när ny kunskap blir tillgänglig.

Vi vet idag mycket om hur hundars färger nedärvs, men det finns fortfarande frågor som inte är helt besvarade. Exempelvis pågår forskning kring vilka gener som påverkar intensiteten i vissa färger och varför vissa kelpies utvecklar så kallad ”ghost tan”.

Texterna om färggenetik på Kelpiegallery bygger på aktuell vetenskaplig forskning, men är skrivna med ett förenklat språk för att vara tillgängliga för alla som är intresserade av rasen. För den som vill fördjupa sig ytterligare rekommenderas de källor som anges i litteratur- och källhänvisningen.